Så här skriver teckenspråkiga döva om sig själva:
(hämtat ur Sveriges dövas riksförbunds hemsida)
Att vara döv
Hur stor andel av befolkningen är döv?
Av Sveriges befolkning är ca 0,1% (1 promille) barndomsdöva. Det föds ungefär 70 döva barn varje år. Antalet är konstant år från år.
Är dövhet ärfligt?
Ca 5% av döva barn har döva föräldrar.
Varför blir man döv?
Man kan födas döv, t ex om modern hade röda hund under graviditeten, man kan ha fått hjärninflammation eller någon annan sjukdom i tidig barndom. Man kan bli döv av bullerskador eller få nedsatt hörsel av hög musik t ex. Hörande kan plötsligt bli döva en dag och aldrig höra igen. Det är en gåta varför det kan bli så, kanske kan det bero på virus.
Hur är kontakten mellan döva och hörande? Blir det mer att döva är i en grupp för sig?
Om hörande kan teckenspråk är kommunikationen mellan hörande och döva inget hinder. Men oftast lär sig inte hörande teckenspråk om ingen döv finns i närheten, och det får förstås till följd att döva mer är i en grupp för sig.
Säg inte dövstum...?
Ordet dövstum är ett gammalt och förlegat begrepp som är fullt av fördomar. Ordet har sina rötter i den tidsperioden i Sverige då döva var förtryckta. Teckenspråket var förbjudet och döva skulle lära sig att "tala".
En person som inte hör är döv. Döva personers röstresurser är det mycket sällan fel på. En av anledningarna till att döva inte använder rösten, "pratar", är att de aldrig hört det talade språket. Visst kan det finnas döva som är stumma men mer än 99 % av de döva har inte fel på sina talorgan eller stämband.
Det är olyckligt att felaktiga begrepp används och gamla fördomar sprids vidare.
